1

Då är det väl ingen konst

Bilden kan innehålla: en eller flera personer, personer som sover och närbild
 
Två veckor in i min antidepressiva behandling så har illamåendet gått över och nu när jag har något att jämföra med så häpnar jag över hur dåligt jag måste ha mått. Vilken skillnad det är. Och då har jag ändå hunnit mista min mamma under tiden.
Är så glad att jag tog tag i det här, släppte den där jäkla skitstoltheten om att jag minsann skulle reda ut det själv, för att hantera allt som har med ett dödsfall att göra OCH må som jag gjorde innan måste vara svinjobbigt.
Jag tänker på alla som står inför att ta rätt på allt som skall göras efter en avliden SAMTIDIGT som de kanske är ifrån sej av sorg och/ eller de som har det knappt ekonomiskt.
Så fruktansvärt!
 
111 saker skall göras. Blanketter ska beställas och fyllas i. Samtal skall ringas. Bostad skall avvecklas. Abonnemang sägas upp. Jag vet ingenting om min mammas ekonomiska liv förutom att det var åt fanders. Vilken bank hon hade osv.
Mitt i allt detta ska man till Begravningsbyrån och säga vad man vill om dem, den jag gick till var varm och medkännande, men blyga för att ta betalt det är de inte.
Allt kostar... multum. Och det är lätt att luras in i känslan av att det billigaste = anhöriga bryr sej inte om den döda. Att det blir lite skamfullt att hålla igen.
Det är de, så klart, väldigt medvetna om.
Jag har försökt hålla igen, vet att min mamma eg var lika osentimental som jag kring den här typen av saker (kanske ännu mer än vad jag är) och ändå kommer det att kosta mej en rejäl slant.
Tackar gud att jag är gift för som ensamstående hade det varit en katastof.
 
Det är många tankar efter att en mamma dött. Många olika känslor.
Trots att jag har en förälder kvar i livet stod det, efter mammas död, än mer klart att jag ändå i praktiken är föräldralös numera. Det är ändå rätt otroligt, att jag fortfarande 2/3 in i livet ännu kan bli besviken på min pappa. Jag tror... tror... att jag nu slutligen inte har några illusioner kvar åt det hållet.
Jag tänker på mamma och känner ganska likt som jag kände när min bror gick bort.
Jag sörjer inte hennes död alls lika mycket som jag sörjer hur hennes liv blev.
Allt som var och allt som inte var.
Jag är tacksam att jag och mamma som hade en allt utom enkel relation från att jag var liten ändå hade det på senare år att vi kunde säga hur vi kände. Att allt är sagt. Förklarat så gott det gick.
Hon var bra på det sättet mamma. Värjde sej inte. Bortförklarade inte.
Jag var ofta arg ihop med henne, men hon visste att det var missbruket som gjorde mej förbannad, inte hon egentligen.
Jag tror både hon och jag är väldigt förlåtande människor och det känns bra nu.
Efteråt.
Jag älskade min mamma. Kanske inte i första hand som mamma men som Kerstin.
Och när hon är död så ser och minns jag inte bara allt som var jobbigt (111 samtal på fyllan per dag 🙂) utan oxå att hon var generös och rolig emellanåt. Rätt ofta.
 
Jag tänker oxå på att jag står på tur och att mina barn inte ska behöva sitta i den sitsen jag gör nu.
Jag ska ta tag i att fylla i vet "Vita arkivet" och jag ska ha mina papper och försäkringar i ordning på ett och samma ställe så mina barn slipper att undra och fundera.
Bortsett från sånger och ölfest och hundarnas aska med i graven skall jag uttryckligen skriva att de ska välja en pappkista. Nu gjorde inte jag det (för den här outtalade skulden) men det är horribelt med en kista för 10 000 som går skjuss in i ugnen efter en timmas cermoni.
Helt galet.
Hör ni det barn, en PAPPKISTA räcker finnemang!
 
Cipralex har ställt mina signalsubstanser i hjärnan i balans. Och i natt sov jag mellan 22-07.
Även om det händer relativt ofta att jag sover nio timmar så gör jag det sällan så tidigt på natten.
Och vilken skillnad det är!
Så lätt allt har gått idag, trots sorgen efter mamma, så mycket jag fått gjort och vilken skillnad inställning till människor och livet.
Är det så här andra mår och har det för det mesta?
Då är livet väl fan ingen konst att leva!
(Vi får väl se om jag säger samma sak efter att ha sett mammas lägenhet, hon var en samlare av rang! Gud hjälpe mej.)
 
Puss/ Asta
1 Cecilia:

Det jag älskar, verkligen älskar med dig (förutom att jag tycker att du är en fantastisk person förstås) är att du är så otroligt rak, ärlig (på det där braiga sättet, inte ärlig som i självgod och elak alltså) och up-front. Du väjer i princip inte för någonting. Jag älskar det. Hör du det! (Eller nåja, läser )

Mitt i sorgen är du realist, mitt i livets svårigheter, är du orädd och oerhört modig! Så fint inlägg att jag kände sorgen tätt inpå mig, rakt in i hjärtat.

Kom ihåg att, hur det än är och hur du än plågar dig själv, du är en av de starkaste, mest kärleksfulla och orädda människor jag känner. Tack för att du finns. Verkligen tack!/Cis