Asta recenserar "Sockerormen" av Karin Smirnoff
Jag har lyssnat på "Sockerormen" av Karin Smirnoff och efter hennes trilogi om Jana Kippo var förväntningarna skyhöga.
Skyhöga!
Sällan en bra utgångspunkt.
Skyhöga!
Sällan en bra utgångspunkt.
Baksidestext: Agnes, Kristian och Miika växer upp i Södertälje på 80-talet. De har inget gemensamt, men när deras särbegåvning för dem samman uppstår en stark vänskap. Tillsammans med den före detta världsartisten och musikläraren Frank Leide bildar de Bretzel-ensemblen. Från början spelar de i kyrkor och på mindre konserter. Snart ska de även få se världen. Frågan är vem Frank Leide egentligen är: En trygghet när föräldravärlden sviker eller det största sveket av dem alla.
Sockerormen är en berättelse om orimlig kärlek, utanförskap och musik. Om en vänskap som kanske överlever allt.
Sockerormen är en berättelse om orimlig kärlek, utanförskap och musik. Om en vänskap som kanske överlever allt.
"Sockerormen" handlar främst om Anges. Ett oönskat barn med misserabel uppväxt tillsammans med "Anita mamman" som är både avundsjuk och grym. Likgiltig och beräknande.
Pappan finns inte och moföräldrarna är ointresserade.
Men Agnes är oxå ett underbarn. Ett underbarn som kan spela piano utan att någonsin lärt sej, ett underbarn som kan komponera fantastisk musik helt av sej själv.
För Agnes är musik världen och allt annat ovärld.
Agnes är speciell även på andra sätt. Hon kan minnas. Minnas tillbaka till sin egen födelse.
Hon kan se saker. Hon kan tala med djur.
Och kanske märkligast av allt... hon kan känna tillit. Tillit till Kristian med polispappan, tillit till Mika med den sjuka Ritvamamman och i viss mån även till Frank Leide, denna vuxna man som ser henne, förstår henne, lär henne men som oxå har ett förflutet med hennes mamma.
Pappan finns inte och moföräldrarna är ointresserade.
Men Agnes är oxå ett underbarn. Ett underbarn som kan spela piano utan att någonsin lärt sej, ett underbarn som kan komponera fantastisk musik helt av sej själv.
För Agnes är musik världen och allt annat ovärld.
Agnes är speciell även på andra sätt. Hon kan minnas. Minnas tillbaka till sin egen födelse.
Hon kan se saker. Hon kan tala med djur.
Och kanske märkligast av allt... hon kan känna tillit. Tillit till Kristian med polispappan, tillit till Mika med den sjuka Ritvamamman och i viss mån även till Frank Leide, denna vuxna man som ser henne, förstår henne, lär henne men som oxå har ett förflutet med hennes mamma.
"Sockerormen" är nåt HELT annat än Jana Kippotrilogin.
Den var karg och kantigt berättad. Unik i sitt slag, skriven på dialekt och utan skiljetecken.
I denna är Smirnoff poetisk. Kortfattade vackra meningar. Återkommande uttryck.
Iskall, ångestkramande och vacker. Råkall ond verklighet och trolsk saga.
Jag vill egentligen inte värdera hennes romaner mot varandra, det går nästan inte eftersom de är så olika, men denna är ändå... ja, den griper mej mer.
Den var karg och kantigt berättad. Unik i sitt slag, skriven på dialekt och utan skiljetecken.
I denna är Smirnoff poetisk. Kortfattade vackra meningar. Återkommande uttryck.
Iskall, ångestkramande och vacker. Råkall ond verklighet och trolsk saga.
Jag vill egentligen inte värdera hennes romaner mot varandra, det går nästan inte eftersom de är så olika, men denna är ändå... ja, den griper mej mer.
Detta är en roman som PANG Å BOM tar sej rakt in på "Det bästa jag har läst listan" och som gör mej berörd på ett sätt jag inte blivit sedan jag läste "Kärlekens antarktis" för ett år sen el två.
Puss/ Asta