astapastasson.blogg.se

 

 

Min värsta tid var tonåren, min näst värsta barndomen.
Jag längtade ständigt efter att bli vuxen!
Få bestämma själv.
Kunna allt.
Inte vara rädd för någonting.
Eller hur?!

 

Och jag medger, det ÄR lättare att vara vuxen.
Det ÄR lättare att vara 50+ än 20+ oxå.
Jag märker på mina döttrar och deras generation att de hela tiden tycker att de borde uppnått mer, kommit längre med karriären, ekonomin och livet.
Jag är numera rätt chill där. Jag fick (nåja) mitt drömjobb. Jag klarar mej pengamässigt.
Jag behöver inte bli nån höjdare eller sträva efter att få mer och bättre.
Kanske låter det trist men jag har rätt få drömmar kvar. Åtminstone stora drömmar.
Specifika drömmar.
Jag drömmer allmänt (hälsa, välgång för mina barn, lycka.)
Jag drömmer smått (en solig sommar, en gullig valp, ett långt liv åt Bente-Nora.)

 

Men nåt som jag nog trodde skulle vara annorlunda när man nu är "femtio nånting" var säkerheten i sej själv.
Den är absolut bättre än när jag var tjufo eller trettio... definitivt.
Jag har lagt ner (eller kanske gett upp) behovet av att tjusa karlar och jag är tryggare i min person.
Men! Jag är inte alls så obrydd till mina egna förväntningar på mej själv som jag kanske inbillat mej att jag skulle vara vid det här laget.
Fokus har kanske mer flyttat från att duga för andra till att duga för mej själv.
Vara den jag önskar jag var.
Så där ödmjuk, inkluderande, säker och ofåfäng.
Så där icke skitsnackande, hela familjens stora famn och ständiga tålamod.
Så där snäll å klok och fantastiskt lugn som jag trodde tanter var.
Sanningen är att jag snackar skit, jag tappar tålamod på barnbarn, jag nyper i valkar, jag hatar min ängslighet.

 

Samtidigt börjar jag bli gammal nog att undra?
Kanske blir man aldrig så där?
Så där precis som man önskar att man var. Kanske är det att vara människa?

 

Puss/ Asta