Sånt vi inte kan se, bevisa eller ta på.
Jag är inte troende. Inte i klassisk mening. Jag ber sällan till Gud. Går aldrig i kyrkan bara så där helt apropå.
Men jag har alltid varit en sökare. Alltid velat tro och haft ett öppet sinne för att det finns mer än det vi kan se, bevisa, ta på.
Och jag känner ofta att jag, svårt att beskriva det här, har en vakande hand över mej och en kraft som gör allt så bra som möjligt. Kraften hindrar inte dåliga saker från att ske men det är som om det vadderas in så mkt som det går.
Men jag har alltid varit en sökare. Alltid velat tro och haft ett öppet sinne för att det finns mer än det vi kan se, bevisa, ta på.
Och jag känner ofta att jag, svårt att beskriva det här, har en vakande hand över mej och en kraft som gör allt så bra som möjligt. Kraften hindrar inte dåliga saker från att ske men det är som om det vadderas in så mkt som det går.
Jag ska ge ett par exempel.
Jag kunde "känna" att Märta skulle dö och inte hinna bli åtta år. Jag kände det ungefär ett halvår innan och jag kände det starkt utan att riktigt kunna beskriva hur. Jag visste! Hon var kärnfrisk. Intensivt önskade jag att det skulle ske hemma.
Precis så hände. Knall och fall, tre månader innan sin åttaårsdag.
När Gottfrid var sjuk och jag började förstå vart åt det barkade var jag säker på att jag skulle gå sönder och bad om vägar ut att överleva.
Han dog ändå på "bästa tänkbara sätt", hemma, ätandes pepparkakor i min famn på köksgolvet halvvägs in i medvetslösheten.
Förbi av sorg snubblade jag öven Bente-Nora på nätet dagen efter.
Hur skulle jag kunnat leva utan en Bente-Nora i mitt liv??? Hur kan nån leva utan henne?
Och nu mamma. Jag har varit orolig så länge. Hon har ramlat hur många gånger som helst på fyllan. Slått upp sår i skallen och brutit ben. Hon har regelbundet kräkts blod. En hjärnblödning vore det logiska. Jag har oroat mej att det skulle ske och att hon skulle bli liggande.
Hon bodde trots allt ensam, hade få vänner och var sällan utanför dörren.
Men min hjärtfriska mamma får ett hjärtstillestånd precis utanför porten så hon blir funnen på direkten och förmodligen var borta innan hon slog i marken.
Innan Jonas dog bad jag om att han skulle gå före, det var verkligen hugget som stucket, de var lika sjuka. Men han dog först.
Jag kunde "känna" att Märta skulle dö och inte hinna bli åtta år. Jag kände det ungefär ett halvår innan och jag kände det starkt utan att riktigt kunna beskriva hur. Jag visste! Hon var kärnfrisk. Intensivt önskade jag att det skulle ske hemma.
Precis så hände. Knall och fall, tre månader innan sin åttaårsdag.
När Gottfrid var sjuk och jag började förstå vart åt det barkade var jag säker på att jag skulle gå sönder och bad om vägar ut att överleva.
Han dog ändå på "bästa tänkbara sätt", hemma, ätandes pepparkakor i min famn på köksgolvet halvvägs in i medvetslösheten.
Förbi av sorg snubblade jag öven Bente-Nora på nätet dagen efter.
Hur skulle jag kunnat leva utan en Bente-Nora i mitt liv??? Hur kan nån leva utan henne?
Och nu mamma. Jag har varit orolig så länge. Hon har ramlat hur många gånger som helst på fyllan. Slått upp sår i skallen och brutit ben. Hon har regelbundet kräkts blod. En hjärnblödning vore det logiska. Jag har oroat mej att det skulle ske och att hon skulle bli liggande.
Hon bodde trots allt ensam, hade få vänner och var sällan utanför dörren.
Men min hjärtfriska mamma får ett hjärtstillestånd precis utanför porten så hon blir funnen på direkten och förmodligen var borta innan hon slog i marken.
Innan Jonas dog bad jag om att han skulle gå före, det var verkligen hugget som stucket, de var lika sjuka. Men han dog först.
Jag har massor av fler exempel men med detta hoppas jag ni förstår hur jag menar.
Dåliga saker händer men det sker på skonsammaste möjliga sätt.
Och det fungerar bara när jag önskar "snälla" saker.
Jag har önskat människor evig analklåda, gigantiska herpesmunsår och till å med plötslig död utan att någonsin blivit bönhörd.
Jag känner helt enkelt hur "nån" tar hand om mej. Aldrig ger mej mer än jag förmår bära.
Det är fint.
Dåliga saker händer men det sker på skonsammaste möjliga sätt.
Och det fungerar bara när jag önskar "snälla" saker.
Jag har önskat människor evig analklåda, gigantiska herpesmunsår och till å med plötslig död utan att någonsin blivit bönhörd.
Jag känner helt enkelt hur "nån" tar hand om mej. Aldrig ger mej mer än jag förmår bära.
Det är fint.
Jag skrev ju, för något inlägg sedan, om hur mammas ande besökt oss och hur starkt Bente reagerade.
Idag har jag begravt mamma. En liten stämningsfull cermoni, intim med bara mej, maken, våra barn och ett barnbarn.
Hon som höll i det, glömt vad en sådan kallas, sa så fint att hon inte visste vad som gjorde henne mest rörd, mitt tal till mamma eller kontakten mellan mej och mina barn. Jag blev stolt!
Intensivt kände och såg jag under cermonin och musiken som spelades mamma, Jonas, mormor, mina hundar, andra avlidna närstående. Jag såg det inte fotografiskt men väldigt verkligt, i ljus å värme och total harmoni. Jag "såg" att allt var gott och tryggt å oändligt kärleksfullt.
Man kan välja att se på det som vansinne och sorg. Eller oxå kan man våga tro på att det finns mer.
Sånt vi inte kan se, bevisa eller ta på.
Sånt som likväl... finns.
Idag har jag begravt mamma. En liten stämningsfull cermoni, intim med bara mej, maken, våra barn och ett barnbarn.
Hon som höll i det, glömt vad en sådan kallas, sa så fint att hon inte visste vad som gjorde henne mest rörd, mitt tal till mamma eller kontakten mellan mej och mina barn. Jag blev stolt!
Intensivt kände och såg jag under cermonin och musiken som spelades mamma, Jonas, mormor, mina hundar, andra avlidna närstående. Jag såg det inte fotografiskt men väldigt verkligt, i ljus å värme och total harmoni. Jag "såg" att allt var gott och tryggt å oändligt kärleksfullt.
Man kan välja att se på det som vansinne och sorg. Eller oxå kan man våga tro på att det finns mer.
Sånt vi inte kan se, bevisa eller ta på.
Sånt som likväl... finns.
Puss/ Asta