astapastasson.blogg.se

 

 

Femtioett. Närmare hundra än noll. Trettiotre år kvar att leva om jag dör enl medelstatestiken.
Barndom, ungdom, småbarnsår och fertila år är över.
Borta.
Kvar är förhoppningsvis många friska år men det går inte att komma ifrån att man står i nedförsbacken.

 

Jag har varit och är ganska fine med det.
Oftast.
Hade ingen som helst åldersnoja innan jag skulle fylla femtio men efter det har ändå en del tankar kommit.
På livet så klart.
Det man gjort och inte gjort.
Vågat  och inte vågat.
Dörrar man öppnat och dörrar man stängt.
Val man tagit. Eller inte tagit... vilket faktiskt oxå är ett val.
Om livsavgörande beslut varit rätt eller fel.
Hur det kunnat bli om man valt annorlunda.
Sådant man är stolt över.
Det man klarat av, vunnit och erövrat.
Och det man misslyckats med.
Djupa grejer som jag förmodligen kommer skriva mer om vid annat tillfälle men i detta inlägg tänkte jag vädra det betydligt ytligare. Som ändå inte är så enkelt.

 

Det har hänt mycket... rent fysiskt sista året/ åren rent estetiskt.
Jag är lite mer vältränad och lite mer stark än vad jag var när vi gick in i 2020 och det är gott å positivt så klart. Men jag känner inte riktigt igen mej i spegeln.
Ögonlocken som i många år har varit tunga har nu verkligen tappat all spänst.
Rent bildtolkande och om man inte lägger någon värdering i dem så hänger de och gör att ansiktet ser trött ut. Lite sorgset nästan med de där vecken som lixom drar ögat nedåt.
Dubbelhakan har jag oxå haft ett tag men den har tunnats ut och blivit rynkig, ffa på höger sida (detta är min "yngre sida" så slipper ni fundera på det... men även här syns tydligt vad jag pratar om eller hur?
Elastisiteten har helt enkelt försvunnit.
Och jag känner inte igen mej i det där... åldrade ansiktet.

 

Jag är en förhållandevis "icke fåfäng" människa men få av oss är helt obrydda.
Jag har... tyvärr... mist rätt många vänner och bekanta som varit yngre än vad jag är nu, flera många år yngre så jag är väldigt väl medveten om att det är en ynnest att få bli äldre.
Det finns inga som helst garantier för att få blåsa ljusen på den där åttiofjärde födelsedagen som enl statestiken är den sista. Eftersom en del av oss blir hundra blir andra inte ens fyrtio.
Att få leva och att få vara frisk nog att orka och vilja leva är ju... så klart... det viktigaste!
Men, det där med att inte hänga med. Att inte känna igen sin spegelbild...

 

Västvärlden är väldigt ungdomsfixerat och överallt i media, reklam och på sociala medier strålar kvinnor med slät hy och ungdomlig fräschhet.
Som att det är norm. Allt som kommer sen förstört.
Så är det ju inte alls! Men det är lätt att tro det eftersom vi tanter så sällan syns.
Som kvinna, mamma till döttrar, mormor/ farmor till flickor tycker jag det är viktigt att våga vara en förebild i detta.
Att våga säga med emfas att det är okej. Att rynkor och häng inte behöver lyftas och botoxas å allmänt fixas till.
Alla gör som de vill men jag tycker det finns något sorgligt över att jaga den där ungdomen som ändå är borta.
Hur ska unga människor annars tro att de någonsin räcker till? Duger?
Ingenting är sönder. Det är åren som går.

 

Samtidigt är ju förståndet en sak och känslor något annat.
Att inte känna igen.
Kanske symboliserar rynkor och häng någonting annat inom en.
Tid som rinner ut. Chanser som tagit slut. Allt det där djupa som jag talade om inledningsvis.
Och även om jag aldrig, aldrig, aldrig skulle så står ju även jag där och rättar till huden framför spegeln. Greppar å gör ett litet lyft. Med skämskudde framme kan jag till å med erkänna en googlesökning på plastikkirurgi. Även om det är aldrig, aldrig.

 

Och ni vet hur det är att vara kvinna eller hur?
Damned if you do and damned if you dont.
Skam över ålderstecken och skam över att känna så.
Dubbelt. Som så mycket i livet.

 

Puss/ Asta