astapastasson.blogg.se

 

Lyssnar just nu på en småkäck, lättsam story om en femtioårig kvinna i Göteborg som mer eller mindre tvingas skriva dagbok under ett år för att ge sin dotter.
Det kan ju bli en del igenkänning tänkte jag innan men... nej, inte så mycket.
Hon är förälskad i sin sambo, har gärna och ofta sex... ja ni hör ju.
Hon tränar massor. Har ett styvbarn och blir förfärad över att hon ska bli mormor.
Inte så mycket likheter där.
Dessutom hånglar hon upp en ung kollega och hur mycket jag än önskar att jag där skulle kunna nicka igenkännande så... nä. Inte så mycket "jag" det heller.
Dessutom tycker hon om att gå på nattklubb och bli lite för full. Ja okej jag tycker oxå det är kul att bli lite för full men helst vid det egna köksbordet så jag slipper omaket att ta mej hem efteråt.
Men! Å andra sidan har hon hemska vallningar och en slida som är så torr att det känns som om det brinner i den. Det har inte jag. Torr möjligtvis men brinner gör den inte på något sätt.
Mina klimakteriebesvär består mest i att jag tycker att jag luktar mycket kropp mest hela tiden.
Så plus och minus alltså.
Trots alla nattklubbsbesök och barnarovshångel så tycker romanens huvudrollskaraktär att hon lever ett trist liv som ger en mycket trist dagbok för dottern att läsa.
Och jag tänkte att "Hell yes", i grenen: "Trist liv" så slår jag dej alla dagar i veckan.
Jag kan bevisa det. Här kommer 5 dagar. Direkt från Asta Pasta 51 ½ års liv, några dagar i februari.

 

Fredagen den 5/2.
Sov bra men vaknade för tidigt med tanke på att jag ska jobba natt.
Fint väder, var ute med Bente i minusgrader och sol. Mötte "Norrmannen"  och fick världens finaste komplimang. Att Bente nu är "En helt annan hund" och att "Hon har ett så fint samspel med dej."
Jag är lite allmänt svag för norrmän. De låter ju så glada och snälla. Till å med trista kommunpolitiker låter som de talar slang och småsjunger fram sina budskap. Är övertygad om att jag skulle vara lycklig i alla mina dagar om jag levde med en käck gutt i nån vacker by med utsikt över fjorden och bergen.
Åt rester från gårdagens hämtmat. Jobbade och hade ingenting att göra fram till klockan 05 och sen jobbade så att säga jag in de första lugna 8 timmarna de sista 2.

Lördagen den 6/2.
Trodde inte jag skulle somna med det adrenalinpåslaget jag hade när jag kom hem men somnade bums.
Vaknade för tidigt igen. Talade med en väninna till mamma i säkert 1 h vilket är ovanligt för mej, vill inte ens prata med mina egna väninnor i telefon, men det var trevligt fram till hon försökte värva mej till Jehovas vittne... då rundade jag av.
Maken har blivit allvarligt sjuk. Tveksamt om han överlever? Kommer inte dödsfall i 3?
Han har alltså blivit förkyld. Hostar. Ser eländig ut. Men... det som ändå gör att det finns en gnutta hopp (för honom, inte mej!) är att han har strålande aptit, tjatar om bakelse och gnäller oupphörligen om hur otroligt sjuk han är.
Han blir förbittrad när vi kräver det oacceptabla av honom. Så som att inte hosta över mat och att tvätta händerna nån gång då och då.
Han ORKAR inte tjat, det måste vi förstå!
Jobb igen. På BB den här natten. Lagom att göra.
Söndag den 7/2.
Sov till halv fem... käckt när man ska vaka av. Långsam dag helt i mitt "vaka av tycke" fram till kvällen då barnbarnet konstaterades ha mask i magen och dottern till å med filmat ett litet husdjur som krälade runt. Vet inte om jag någonsin hämtar mej från det?
Maken är idag ännu mer döende (hur det nu är möjligt?)

Måndag 8/2.
Dagen präglad helt av spolmask. Städade, städade, städade. Tvättade, tvättade, tvättade.
(Å kliade, kliade, kliade.)
Visste ni att man kan ANDAS in maskägg som lever i damm?!
Mitt i allt detta önskade sej dottern Biff Stroganoff. Mmm.
Hunden måste duschas men det orkade jag inte med efter allt skurande. Det får bli imorgon.
Katten behöver oxå duschas men det kan bli vilken hundraåring som helst död. Hon blir paniskt rädd bara man spolar i kranen. Kalkylerar risker mot varandra och skiter i att bada katten.
Avslutade måndagen med egen dusch inklusive ihärdigt skurande av/ i rumpetången.
Sov med pyjamas för första gången sedan jag var 5 (för maskens skull.)
Drack 5 ml maskmedicin (maskmedicin är mitt första riktiga barndomstrauma och kanske anledningen till att jag är en sådan ängslig person sedan dess), det var inte lika läskigt som när jag var fyra år.
Tisdag 9/2
Hängde tvätt och tvättade lite till. Tränade. Det hände inte en enda gång förra veckan men å andra sidan jobbade jag 4 nätter och hade mammas begravning då. Nån måtta får det vara... men beachtider närmar sej för visso otäckt snabbt.
Handlade. Unnade mej öl på en tisdag (jag har ju faktiskt tränat)... det kan tanter göra.
Köpte 3 svindyra papegojetulpaner som redan slokar samt ett par hyfsat fula pyjamasbyxor (masken ni vet) för 199 kr.
Hämtade sedan Noah. Fick i vanlig ordning vänta tjugo minuter. Iklädd träningstajts som inte värmer ett skit, i 9 minusgrader. Skrek kanske, eventuellt, lite i ren frustration efter cirka en kvart där på skolgården till några främmande barns förfäran.
Kvällen har tillbringats med att bygga legoförskola till djur, gå snorkall promenad med äldsta dottern och hundarna, äta rester av Biff stroganoff och nu... finally... bärs och ostbågar med jalapenos.
Skål.

 

Puss/ Asta