astapastasson.blogg.se

 

Alltså denna står det ju Asta på... och då inte för att jag är en rosa person för det är jag verkligen inte. Tror inte jag ägt ett rosa plagg sedan mamma köpte mej en hett önskad rosastickad tröja med djuuuup u-ringning i ryggen (som jag så klart vände åt andra hållet och flashade tuttarna med) när jag fyllde 13.
Men en dramaqueen av rang, DET kan jag inte förneka att jag är!
Alltid har varit tror jag.

 

Det kan ju (kanske) vara jobbigt för omgivningen men för mej tror jag på riktigt att det är en friskfaktor.
Finns ordet friskfaktor? Jag vet inte, (uppfinner relativt ofta nya ord som jag tycker känns bra i munnen) men för mej är friskfaktorer sådant som håller mej på rätt sida om dårskapen.

 

Jag pratar mycket.
I synnerhet om mina tillkortakommanden, mina rädslor å spöken, mina misstag.
Jag berättar om hur jag gör bort mej, om allt jag inte kan, hur rädd jag är för att inte räcka till.
Och jag gör det ofta. Överallt. Mest hela tiden.
Ibland kan jag tycka att det är bra. Det händer något med andra när man erkänner sådant där.
Andra öppnar oxå upp sej... för så där kan vi väl alla känna, lite till mans? Eller kvinns.
Att blotta sårbarhet leder ofta till att andra blottar sin, eller åtminstone till att de känner sej mindre ensam, kanske till å med lite bättre när nu den där osäkra klantfian finns.
Det är ju bra. Fint.
Det som inte är bra är att jag emellanåt kan känna att jag blir dömd och att jag självmant placerar mej bland förlorarna. Det finns någon märklig föreställning om att man inte kan vara både stark och svag samtidigt. Eller att det ena (det förstnämnda så klart) är finare och bättre än det andra. 
(Åh, jag känner att jag har massor att säga om det där men vi spar det så detta inlägget inte spretar åt alla håll samtidigt.)
Ibland... rätt ofta faktiskt... har jag därför tänkt i nya sammanhang att "NU, nu har jag chansen att vara precis vem jag vill, nu jäklar ska jag flyta med och vara så där sval å cool å lagom tystlåten."
Men tror ni det sker?
Hell no, sju minuter in... maximum... sitter jag där å orerar kring samtliga mina svagheter.
Varje gång.
Som en dramaquuen. Som den jag är.
Lite som jag gör precis nu. När jag presenterar mej för nya läsare.
Läsare som ännu inte vant sej vid att jag spetsar till, överdriver, raljerar kring mej själv en hel del i text.
(Jag är emellanåt rätt cool med. Faktiskt. Rätt cool. Så där som man blir när man levt två tredjedelar av sitt förväntade liv.)
Och kanske, kanske är det så att om vi ständigt förställer oss å låtsas vara någon vi inte är så växer det inuti och blir till nåt större och mytcket mer svårhanterligt.

 

En annan sida av att vara dramaquuen är att ständigt förvänta sej det värsta.
Alltså, långt bortom "en glaset är halvtomt person."
Att oroa sej. Ta ut sorger i förskott. Ständigt ligga en negativ tanke före.
Samtidigt som jag (livet å mänskligheten är komplex) på nåt sätt alltid förväntar mej att det ska gå bra. Jag bryter ofta ihop men reser mej alltid på 9.
Skör OCH stark. Stark OCH skör. Precis så som tröjan visar.

 

Puss/ Asta