astapastasson.blogg.se

 

 

Jag har nyligen varit med om något av det största man kan få vara med om som människa.
Jag har fått ett barnbarn, en perfekt och helt ljuvlig liten prins.
Och jag fick vara med.
Bistå.
Avlyssna hans hjärtljud. Följa hans väg genom förlossningskanalen. Se honom tränga ut till den här världen med sin hårfagra hjässa. Be min dotter komma med sina händer och ta emot honom.
Vår gosse.

 

Jag lät mej övertalas. Jag ska vara ärlig och säga att min dotter ville det här mer än jag.
Jag är först och främst mor och som mamma önskade jag henne den bästa och mest erfarna barnmorskan som finns. Det finns många som är både bättre och erfarnare än mej.
Men jag är mamma. Och barnmorska. Och hon ville ha mej!
Det var min (förmodligen) sista chans att få förlösa ett barnbarn.
Äldsta dottern önskar inte fler barn, ingen av mina andra barn vill att jag ska förlösa.
Inte så som de uttrycker just nu i alla fall.
Och självklart tänkte jag, blir det bra, ja då blir det magiskt.

 

Men jag var orolig i flera veckor innan. Rädd rent av.
Jag blev avrådd av så många kunniga, erfarna människor som sa att de aldrig skulle gjort det.
Jag tänkte givetvis tanken att nåt skulle kunna gå fel, nåt jag skulle missa.
Och sen var det... jag vet inte hur jag ska beskriva det, men att mixa roller.
Jag är mamma. Jag är barnmorska.
Det fanns nåt stressande över att blotta min mammaroll inför kollegor och min barnmorskeroll inför mitt barn.
Min dotters förra barn kom dessutom i bilen. Så att inte hinna in var ytterligare en stress.

 

Men det gick så bra!
Det kunde inte gått bättre.
Dottern drog i gång, en dag efter beräknat datum.
Ungefär ett dygn innan hade jag coolat ner mej. Nojat klart.
Vi åkte in. Allt var lugnt. CTG (fostrets hjärtljud) var perfekta.
Det gick snabbt och svärsonen, dottern och jag fann automatiskt våra roller.
Det skedde på natten med mina ordinarie kollegor vilket var en stor trygghet för mej.
Erfarna, kloka människor utanför.
Och ut kom han. Gossen vi tror ska heta Vilgot.
Å han är såååå fin.
Natten därpå jobbade jag, var placerad på BB, hade det lugnt och kunde avlasta min dotter så hon fick sova.
Låg i tvsoffan med mitt 11:e barnbarn på bröstet och boundade halva natten.
Knöt band. Kärlek.
För alltid ochj evigt. För evinnerliga tider.
Amen.

 

Tacksamheten... mot dottern, svärsonen, Gud och livet är enorm!
Enorm!
Ingenting kunde varit vackrare eller större än det här.
Min egen dotter och jag.

 

Puss/ Asta