astapastasson.blogg.se

 

Jag har lyssnat på "Träskkungens dotter" av Karen Dionne.

 

Helena växer upp i Michigans öde träskmarker med sin mor och sin far.
Hennes pappa lär henne allt han kan. Helena lär sej som väldigt ung att hantera vapen, både skjutvapen och kniv och tillsammans med sin pappa spårar hon, jagar och fäller sina byten.
Helena lär sej allt om naturen runt omkring sej och utvecklas till en överlevare av rang.
Trots pappans då och då sadiska drag, där han bestraffar både sitt barn och sin fru brutalt emellanåt beundrar Helena honom fullt ut. Sin undfallande och rädda mamma har hon inte mycket till övers för.

 

Familjen lever helt utan moderniteter. De lämnar aldrig naturen. Ser aldrig några andra människor.
Helenas enda kontakt med yttervärlden är en hög gamla National Geografic som finns i stugan.
Men en dag får Helena veta sanningen om sin far och om sin familj.
Hon får veta att hennes far kidnappade och förde bort hennes mamma då hon bara var tonåring och att hon sedan dess levt som hans fånge medan världen utanför aldrig gett upp hoppet om att finna henne.
Bit för bit går historien in i Helena och efter det kan ingenting någonsin bli sej likt.

 

Femton år senare lever Helena ett lugnt och harmoniskt liv med man och två döttrar.
Hon försörjer sej på att koka sylt och sälja till turister och bortsett från att hon ibland tar med sin hund ut och jagar finns ingen likhet med hennes barndom.
Hon har färgat håret, bytt namn och inte ens hennes make känner till hennes bakgrund.
Men så en dag har fadern rymt ur ett högsäkerhetsfängelse i närheten där han avtjänar livtids fängelse.
Helena förstår att hon är den som vet hur hennes far tänker och som har bäst chans att finna honom och föra tillbaka honom till fängelset.

 

"Träskkungens dotter" beskrivs på bokens baksida som en thriller. Jag skulle mer säga att den är ett psykologiskt drama även om den bitvis är både spännande och otäck.
Berättelsen växlar mellan nu och då, mellan den vuxna Helena på jakt efter sin far och barnet Helena och hennes uppväxt.
Helena som person är inte rakt igenom sympatisk, hon är i mångt och mycket påverkad av den människa som hela henens barndom var hennes största förebild. På många sätt ser hon mer försonande och förlåtande på sin pappa än på sin mamma. Det är skickligt och insiktsfullt gjort av författarinnan tycker jag.
Helena lärde sej som mycket ung, hon fick sin första egna kniv när hon var fem, och hon lärde sej att gillra fällor, skjuta dödande skott på jakten, flå sitt byte, stycka dess kött och många andra färdigheter men hon uppmuntrades inte i att analysera, ifrågasätta eller känna empati.
När Helena kom tillbaka till civilisationen fick hon lära sej grundläggande saker så som att skaka hand, inte kasta kniv på den som gjorde henne upprörd och att färgtv var en gammal nyhet.
Känslomässigt påverkas man ändå av händelser i sin barndom och där är inte lika lätt att lära om.
Helena var och är en överlevare.

 

Jag tyckte väldigt mycket om "Träskkungens dotter" och lyssnade på den med en hunger som jag inte gjort på flera veckor. Kanske, kanske tappar den lite fart på slutet men den får ändå en klar 4:a... kanske till och med mer. Jag tror inte det är en berättelse man glömmer i första taget.
Rekommenderar den varmt!

(Den kommer, när Coronnaskiten är över att filmatiseras med Alicia Vikander i huvudrollen. Tror att det kan bli en spännande film. Men läs den först!)

 

Puss/ Asta