Valpar
Förlåt, förlåt, förlåt att jag fortsätter att tjata om det här med valp.
En valp som inte ens finns till ännu men som ni märker är jag höggradigt skendräktig redan och tankarna återvänder tusentals gånger per dygn till valpen som kanske kommer.
Kanske.
En valp som inte ens finns till ännu men som ni märker är jag höggradigt skendräktig redan och tankarna återvänder tusentals gånger per dygn till valpen som kanske kommer.
Kanske.
Det är något väldigt speciellt med valp.
Då menar jag inte att de har sylvassa tänder som hugger efter en, att de lämnar kissepölar överallt och måste ut på natten, att man måste lägga undan allting för att de tuggar sönder skor å fjärrkontroller i ett nafs, att de inte kan lämnas ensamma eller att de får bäras på promenaden.
Jag menar inte ens de silkeslena öronen och den kala lilla magen.
Den bedårande uppsynen.
Nej, jag menar att de är ett oskrivet blad.
Nya möjligheter! Alla möjligheter!
En chans att börja om och att göra allt (mer) rätt den här gången.
Men är det nåt trettio år av hundägarskap lärt mej är att det aldrig blir riktigt som man tänkt sej och att man ofta ställs inför helt nya problem som aldrig uppstod med förra valpen... eller att man helt enkelt glömt.
Då menar jag inte att de har sylvassa tänder som hugger efter en, att de lämnar kissepölar överallt och måste ut på natten, att man måste lägga undan allting för att de tuggar sönder skor å fjärrkontroller i ett nafs, att de inte kan lämnas ensamma eller att de får bäras på promenaden.
Jag menar inte ens de silkeslena öronen och den kala lilla magen.
Den bedårande uppsynen.
Nej, jag menar att de är ett oskrivet blad.
Nya möjligheter! Alla möjligheter!
En chans att börja om och att göra allt (mer) rätt den här gången.
Men är det nåt trettio år av hundägarskap lärt mej är att det aldrig blir riktigt som man tänkt sej och att man ofta ställs inför helt nya problem som aldrig uppstod med förra valpen... eller att man helt enkelt glömt.
Första gången jag skaffade valp hade jag drömt om en egen hund sedan jag var barn.
Sen väntade jag bara på rätt tillfälle.
"Rätt tillfälle" tyckte jag då var när jag hade tre barn ( sonen på 10 månader, dotter nr 2 som var 2 ½ och äldsta dottern på 4½), vi hade två dagar innan flyttat in i hus och hade en jordåker till trädgård, en make som var borta på vardagarna och utan körkort.
Jepp. Jag var ung (dum) och oerfaren.
Lyckan när jag hämtade min ulliga och gulliga Baron var överväldigande!
Ganska snart blev det (för) mycket. Jag borde ha väntat. Han fick i mångt och mycket bara hänga på och få den tid som blev över. Han fostrades så som jag lärde mej på brukshundsklubben.
Det var mycket fokus på att vara alfa, på dominans och auktoritärt ledarskap.
Men han blev 14 år och fick ett hyfsat bra hundliv ändå.
Sen väntade jag bara på rätt tillfälle.
"Rätt tillfälle" tyckte jag då var när jag hade tre barn ( sonen på 10 månader, dotter nr 2 som var 2 ½ och äldsta dottern på 4½), vi hade två dagar innan flyttat in i hus och hade en jordåker till trädgård, en make som var borta på vardagarna och utan körkort.
Jepp. Jag var ung (dum) och oerfaren.
Lyckan när jag hämtade min ulliga och gulliga Baron var överväldigande!
Ganska snart blev det (för) mycket. Jag borde ha väntat. Han fick i mångt och mycket bara hänga på och få den tid som blev över. Han fostrades så som jag lärde mej på brukshundsklubben.
Det var mycket fokus på att vara alfa, på dominans och auktoritärt ledarskap.
Men han blev 14 år och fick ett hyfsat bra hundliv ändå.
Han dog på vintern och på våren hämtade jag valpen jag drömt om i 15 år.
Min första Dogue de Bordeaux. Min Märta.
Jag minns att jag var ensam när jag fick samtalet om att valparna var födda och att där fanns en tik till mej om jag ville ha (jag hade satt upp mej på en hanhund.)
Om Märta har jag ju berättat många gånger.
Hon var en handfull från att hon kom.
Det är från denna tid, med dessa sylvassa bissingar, mitt alterego... Krokodillmamma kommer.
Hon gjorde utfall mot hundar från start. Fick oss utslängda från valpkursen och hej å hå.
Hon har lärt mej allt jag kan om hund. Med Märta blev det en nödvändighet att snabbt gå "avancerat hundspråk intensivkurs."
Jag lärde mej tolka varje spänd muskel, varje skiftning i blicken. Varje tvekan. Varje antydan till rörelse.
Hon lärde mej en hel del om att vara människa med.
Så som ödmjukhet. Att man kan mycket mindre än vad man tror.
Jag som hånfullt muttrat "Klarar man inte av stora hundar ska man ingen ha" när jag hade Baron och gick förbi bråkstakar fick äta upp mina ord. Med stukade fötter, bulor i huvudet, sönerslitna kläder och ett sårat ego.
Men... som sagt tidigare... hon var mitt livs själsfrände och sedan hon dog så... ja, jag får helt enkelt glädja mej över att i 8 år fått ha henne vid min sida.
Min första Dogue de Bordeaux. Min Märta.
Jag minns att jag var ensam när jag fick samtalet om att valparna var födda och att där fanns en tik till mej om jag ville ha (jag hade satt upp mej på en hanhund.)
Om Märta har jag ju berättat många gånger.
Hon var en handfull från att hon kom.
Det är från denna tid, med dessa sylvassa bissingar, mitt alterego... Krokodillmamma kommer.
Hon gjorde utfall mot hundar från start. Fick oss utslängda från valpkursen och hej å hå.
Hon har lärt mej allt jag kan om hund. Med Märta blev det en nödvändighet att snabbt gå "avancerat hundspråk intensivkurs."
Jag lärde mej tolka varje spänd muskel, varje skiftning i blicken. Varje tvekan. Varje antydan till rörelse.
Hon lärde mej en hel del om att vara människa med.
Så som ödmjukhet. Att man kan mycket mindre än vad man tror.
Jag som hånfullt muttrat "Klarar man inte av stora hundar ska man ingen ha" när jag hade Baron och gick förbi bråkstakar fick äta upp mina ord. Med stukade fötter, bulor i huvudet, sönerslitna kläder och ett sårat ego.
Men... som sagt tidigare... hon var mitt livs själsfrände och sedan hon dog så... ja, jag får helt enkelt glädja mej över att i 8 år fått ha henne vid min sida.
Gottfrid föll jag för pladask.
Jag skulle egentligen inte ha hund då. Jag hade Märta och jag ville inte ha 2.
Och om jag skulle ha hund så skulle jag ha en tik.
Men jag såg honom på Facebook, kände uppfödaren lite grann, och golvades.
Hela mitt väsen skrek att jag måste ha honom!
Hämtade honom mitt i sommaren, i ny klänning.
Och han blev min gudasände, på så många vis.
Främst för att han fanns där och räddade mitt förstånd när Märta dog ett halvår senare men oxå för att han var den han var.
Trygga, vackra, alltid lugna och vänliga Gotteman.
Han gjorde mej lugn, han fick mej att skratta och han fyllde livet med kärlek.
Alla tyckte om Gottfrid. Han väckte uppmärksamhet överallt.
Jag skulle egentligen inte ha hund då. Jag hade Märta och jag ville inte ha 2.
Och om jag skulle ha hund så skulle jag ha en tik.
Men jag såg honom på Facebook, kände uppfödaren lite grann, och golvades.
Hela mitt väsen skrek att jag måste ha honom!
Hämtade honom mitt i sommaren, i ny klänning.
Och han blev min gudasände, på så många vis.
Främst för att han fanns där och räddade mitt förstånd när Märta dog ett halvår senare men oxå för att han var den han var.
Trygga, vackra, alltid lugna och vänliga Gotteman.
Han gjorde mej lugn, han fick mej att skratta och han fyllde livet med kärlek.
Alla tyckte om Gottfrid. Han väckte uppmärksamhet överallt.
Med Bente var det ju annorlunda. Hon var en stor valp, 14 månader.
Det fanns inte på kartan att jag skulle orkat med en liten valp då.
Jag kände inte uppfödaren, jag kollade inte stamtavlan, jag visste ingenting.
Det fanns ingenting av den här glädjefulla, pirriga förväntan.
Jag bara åkte dit, full av sorg, 4 dagar efter Gottfrids död och hämtade henne.
Alla fel man kan göra tror jag.
Och ändå blev det så bra!
Det kunde inte blivit bättre.
Hon är min skatt å glädje och jag kunde inte älskat henne mer om jag så letat i hundra år efter "rätt hund."
Det fanns inte på kartan att jag skulle orkat med en liten valp då.
Jag kände inte uppfödaren, jag kollade inte stamtavlan, jag visste ingenting.
Det fanns ingenting av den här glädjefulla, pirriga förväntan.
Jag bara åkte dit, full av sorg, 4 dagar efter Gottfrids död och hämtade henne.
Alla fel man kan göra tror jag.
Och ändå blev det så bra!
Det kunde inte blivit bättre.
Hon är min skatt å glädje och jag kunde inte älskat henne mer om jag så letat i hundra år efter "rätt hund."
Och i sommar kan det vara dags igen. Bör veta om nån dryg månad.
Spänningen är olidlig!
Spänningen är olidlig!
Puss/ Asta