astapastasson.blogg.se

 

Idag ställde jag frågan på Instagram till mina följare om de brukar väga sig regelbundet samt varför/ varför inte de gör det.
Jag fick en hel del svar var av de flesta skrev att de inte längre gjorde det för att det framkallade nån form av oönskade tankar eller ångest rent av.
Så klart är "min lila undersökning" inte helt tillförlitlig och direkt applicerbar på resten av kvinnligheten. Mycket beror säkert på ålder, vilka kretsar man hänger i, vilka kvinnor man ser som förebilder osv men det var ändå intressant tycker jag och jag är glad för att min lilla skara agerar klokt när nu vågen är en trigger för så många.

 

Jag tror att de allra flesta kvinnor är ätstörda på ett eller annat sätt.
Det vanligaste är inte anorexi med så låg vikt och så obefintligt kaloriintag att man riskerar döden.
Inte heller att hetsäta upp en veckas mat på dryga timman för att sedan kräkas ohämmat.
Den vanligaste typen är den vi alla känner igen. Från mödrar, systrar, vänner och fiender.
Från fikarum på jobbet till tjejkvällarna på stan.
Det där med att "man måste ta tag i det", att "bikinisäsongen närmar sej", kommentarer om att "nu får det bli en extra runda" när en kaka ska ätas eller att "jag var ju på gymmet igår så en liten bit kan jag ta."
Ständigt skall det startas om. Ny måndag, ny månad, ny säsong, nytt år.
Mat och kalorier ses som fiender. Kroppen som något som ständigt måste fixas till och förbättras.
Det här tugget och den här attityden är runt oss och har varit runt oss hela våra liv så det är inte konstigt att det går i arv.
Vågen blir till något som kan skapa orimligt mycket känslor åt båda håll.
Ett par kilo ner ger ett lyckorus och en känsla av kontroll, ett par kilo åt andra hållet en känsla av undergång och misslyckande.

 

Jag skulle ljuga om jag sa att jag är botad.
Jag har sista åren blivit bättre på att tala snällt till mej själv, försöka undvika snacket om att förtjäna eller inte förtjäna något ätbart och tänka på min kropp med andra mål och måttstockar.
Detta främst genom hårt arbete med den egna tanken, genom att sällan väga mej, genom att följa kroppspositiva sunda kvinnor och avfölja de som triggar. Sen hjälper väl åldern till med.
Men det är lite som kondition. Man behöver ständigt arbeta med sina tankar för annars är man snabbt tillbaka på noll igen.
Jag ser på gamla dagboksanteckningar hur jag vägde 5-10 kg mindre än idag och då tyckte att jag var alldeles för tjock, att allt verkligen gått över styr och att jag måste ta tag i det NU!
Jag är inte tjock nu så jag var ju omöjligt det då men lik förbannat var det inte nog och jag kände mej aldrig tillräckligt fin.
Idag väger jag mej sällan men jag har trots allt inte kickat ut vågen.
Minustecken sedan sist gör mej fortfarande glad precis på samma sätt som jag blir nöjd när en mindre storlek på kläderna passar igen. Och tvärtom.
Träningen och mitt mindset kring det är något jag ständigt får vakta på. För träning är en trigger för mej.
Jag försöker (och lyckas för det mesta) tänka att jag tränar för att bli stark och hålla mej frisk i många år till men likväl smyger sej tankar på om viktnedgång, slimma till och... bli snygg då å då.
Då kan jag känna mej både misslyckad och som en dubbelmoralist, men som jag sa, ingen kvinna är en ö och vi har haft den här skiten kring oss sedan vi föddes.

 

Hur har du gjort med vågen?
Puss/ Asta