astapastasson.blogg.se

 

 

Min mamma dog den 11:e januari.
När vi röjde hennes lägenhet, mamma var en samlare av rang, tog jag med X antal nya herrsockar med prislappen kvar.
Strumpor mamma köpt till min bror men som hon aldrig hann lämna över.
Kärlek i form av randiga strumpor som aldrig fann sin adress.
Jag tänker på det varje gång jag sätter på mej herrstrumporna i storlek 40-43.
Nånting greppar tag i hjärteroten. Nu när de båda är borta.

 

Det finns något så hjärtesnurpande i de där randiga sockorna.
Kärlek och omtanke.
Min strumplösa fattiga hemlösa bror.
Min mamma som aldrig gav upp hoppet,
10 par strumpor som blev liggande i en byrålåda.

 

Så arg jag var så många gånger på min mamma.
För att hon aldrig fattade att det var kört.
För alla hotellnätter hon betalade för min bror för att han inte skulle sova på gatan.
För alla ilskna samtal hon ringde till soc och krävde nya behandlingshem.
För alla nya mobiltelefoner med tillhörande abonnemang hon tog när han sålt eller i ilska slagit sönder den senaste.
För alla julaftnar hon satt och väntade på honom ensam och han inte kom.
För alla lägenheter hon talade om att söka till dem.
För att hon alltid hoppades.
För att hon aldrig gav upp.

 

Nu är de randiga strumporna kvar som en påminnelse.
Och jag är inte längre arg.
Jag förstår.
Jag förstår att hoppet var lönlöst och fåfängt men oxå att hon aldrig kunde släppa det så länge han andades.
Och när han inte längre andades.
Hennes Jonas.
Hennes barn.
Hennes livs stora kärlek och ändå mening.
Mördad i en rastgård av en framling.
Mamma jag förstår!
Ditt raseri. Din sorg. Din dödsönskan.
För jag är mamma själv. Jag har oxå burit en annan människa under mina revben.
Tätt intill mina hjärtslag.
Och jag skulle göra, bli och känna precis som du.

 

Jag saknar dej. Du fattas mej. Jag älskar dej.

 

Puss/ Asta