astapastasson.blogg.se

 

 

"Hundar är inte barn" hör man ofta och det är helt sant men det finns en hel del likheter, åtminstone som jag ser på det. Både barn och hundar skall behandlas med kärlek, tydlighet och respekt... och för enkelhetens skull en hel del humor.

 

Det finns en gammal tro, som tack o lov håller på att dö ut, men som fortfarande existerar här och där nämligen att "hundar ser på människor som hundar" eller åtminstone att vi kan tala med dem på hundars vis.
Det är inte sant och det finns det en massa forskning som styrker en googling bort.
Hunden ser på människorna den lever ihop med som sin familj och som sin flock men den förstår att vi inte är av samma art.
Det finns gamla föreställningar kring ledarskap, auktoritet, hierarkier och alfa.
Föreställningar som uppkom av att man studerade halvtama vargar i fångenskap.
Senare forskning (som inte heller den är särskilt ny) visar att i vilda tillstånd finns inte alls samma strikta hierarkier och behov av våld. Alfadjuren visar tvärtom tålamod och respekt mot övriga flocken och i synnerhet valpar. Tiken visar ofta ett väldigt tålamod med sina valpar. De avleder leker, slickar valpen på magen för att lugna, säger de ifrån gör de det med en precision som vi aldrig kommer kunna tajma.
Samma forskning visar att det inte existerar dominans mellan olika arter i hundens värld. Hunden ser inte på dej som en annan hund och har inget behov av att dominera över dej.

 

Ta en sådan sak som att en valp (eller för all del den vuxna hunden) morrar i vissa situationer.
Det är ofta en dramatiskt situation för en ny hundägare.
Aggressivitet tänker hon eller han.
Inte alls.
Kanske uppstår det i samband med mat, ett ben eller en leksak.
Kanske i samband med att den blir störd när den vilar.
Kanske i samband med en tillsägelse.
Det betyder ingenting annat än att hunden säger ifrån/ ökar avståndet.
Du ska vara glad att din hund säger ifrån!
En hund som bannas för att den morrar kan sluta upp med det, men den kan lika gärna hoppa över signalen som inte respekteras och göra utfall direkt.
En hund som morrar när den blir störd vid vila skall genast lämnas ifred!
En hund som morrar vid tillsägelse är osäker och blir rädd, pröva visa på ett annat sätt!
En hund som resursförsvarar... ben eller mat... ska lära sej att ditt är ditt och jag hotar det inte!
Låt hunden äta ifred. Gå förbi och släng i nåt ännu godare så lär sej snart hunden att om du närmar dej matskålen är det för att tillföra något, aldrig för att sno det den har.
Hundar ska ha sina ben ifred oxå men visst finns det situationer när man måste kunna ta en "skatt" från hunden. Därför skall du träna byteshandel. Det vill säga, om du tar något från hunden får den nåt bättre i gengäld. Nya skinnskon byts mot en leksak, ungens bajsblöja mot en köttbulle.

 

Hur menar jag då rent praktiskt att det finns likheter mellan att fostra hundar och barn som jag inledde med.
Jag tror benhårt på att kärlek, mer kärlek och ännu mera kärlek ger harmoniska barn OCH hundar.
Att bära, krama, smeka, lära valpen att vara nära.
Jag tror på lekens stärkande band. Att ha roligt ihop. Att hunden väljer dej framför annat som lockar för att du är roligast.
Jag tror på tydlighet och på att sätta gränser. Med en valp är det mycket effektivt att bli passiv, gå därifrån när ett agerande inte är önskvärt.
Lite svart eller vitt som i sketchen med Mia å Klara på brukshundsklubben.
Översvallande omedelbart beröm för beteendet vi önskar, ignorans och bortvändhet mot det vi inte vill behålla.

 

Forskning visar (och igen, ni får tro på mitt ord eller googla för jag orkar inte efter att ha vakat av) att i hunduppfostran har "mjuka metoder" och "hårda metoder" jämförbar effekt.
Det är möjligt att lära en hund ex gå fint genom att slita och dra i kopplet, tillfoga smärta och vara auktoritär men det går inte snabbare än genom uppmuntran och belönande av rätt beteende.
Du kan ju fundera på vilket som gynnar relationen mest!
Jag har prövat båda metoderna. Den mjuka med mina mastiffer som ändå är rätt envisa små varelser och den hårda dessvärre med min första hund då jag var ung å grön.
För där är hundar och människor nämligen lika.
Vi gillar inte tjat, aggressiva tonlägen och bestraffningar. När det blir för mycket av den varan tappar vi självförtroendet och/ eller slutar lyssna.
Valpar precis som små barn tror att du är själva orsaken till att solen går upp!
De vill följa dej, de vill lära sej, de ser upp till dej.
Utnyttja det. Förtjäna det. Det blir nämligen svårare sen när hunden är tonåring el vuxen och tror att den kan rätt bra själv.
Var rolig när ni är ute. Göm dej, byt riktning, klättra upp på stenar, göm och nosa sedan upp korvslantar så valpen ser det. Lek med... ja, bara fantasin sätter gränser.

 

En ledare för hunden är inte den som bestämmer allting!
En ledare är den som förtjänar att följas, som kan mer och som tar ansvar för situationen.
Så vinner du din hunds respekt!

 

Puss/ Asta