astapastasson.blogg.se

 

Tänker ni på er död?
Jag skulle just skriva att jag nog gör det markabert mycket, i synnerhet nu när jag sitter i efterdyningarna av mamma, men egentligen är det inte mej det är fel på.
Det är alla andra.
Kanske inte "alla andra", men generellt skulle jag säga att vi i västvärlden, i vårt moderna samhälle, har kommit att komma alldeles för långt ifrån döden, inte minst vår egen.

 

Alla talar om döden som något som skulle kunna hända.
"Tänk om jag dör i en traffikolycka", "Tänk om jag får cancer." "Kommer jag dö i en hjärtinfarkt?"
"Eller kanske Corona."
Men dö kommer vi ju att göra. Det är faktiskt det enda vi vet helt säkert.
Om det sker i natt eller om fyrtio år vet vi inte, men ske det kommer det.

 

Jag räds inte döden särskilt mycket längre. Mina barn är vuxna och de kommer att klara sej fint.
Men jag räds sjukdom och lidande. Jag räds ensam ålderdom och ensamhet.
Och jag hoppas verkligen inte vi återföds. Sååå kul är det inte!
Jag vet inte om jag alls tror på nåt liv efter detta men jag har varit med om några besynnerliga saker var av en hände efter mamma dött.
Min mamma stod Märta (min första Dogue de Bordeaux) väldigt nära.
Märta tyckte inte särskilt mycket om de utanför familjen. Totala främlingar morrade hon åt, resten ignorerade hon men mamma älskade hon från att hon var valp. Och mamma älskade henne tillbaka och precis som oss andra som älskade Märta så slutade hon aldrig att tala om henne.
En kväll efter mamma dött och jag och Nella satt i köket och pratade om henne ramlar från ingenstans ett kort på Märta ner från kylskåpsdörren.
Bente-Nora blev... otroligt upprörd även efter att kortet plockats bort.
Hon reste ragg, hon stoppade som inför ett hinder, hon slog i luften med tassen.
Så höll hon på, i säkert 10 minuter. Vägade inte passera gången i köket.
Hon har aldrig, varken förr eller senare, reagerat så och det kändes verkligen som om mamma var här.
Ja jag vet inte, men märkligt var det.
Lilla mamma, jag hoppas du är med Märta och Jonas nu.
Jag bär mej med dej för alltid.

 

När jag dör kommer följande vara mina anhörigas viktigaste riktlinjer.

 

Jag vill ha en pappkista.

 

Min och Märtas aska (Bentes med om hon är död) ska blandas. Om ni sedan väljer en grav eller en minneslund står er fritt. Jag tycker en minneslund låter fint och ni slipper våndan med att sköta en grav.

 

Jag vill ha psalmen "Blott en dag." Jag vill ha Körbergs "Stad i ljus", jag vill ha "Du måste finnas" i valfri tappning och jag vill ha Lars Winnerbäcks "Kom ihåg mej då" i rockversion när det är dags för sista farväl vid kistan.

 

Jag vill (om ni orkar) ha ett "korv med bröd och öl kalas" efteråt

 

Slösa inga pengar på blommor på kistan som ändå ska brännas. En lilja räcker fint. En vit.
Lägg de pengar som ev finns på er. Efteråt.

 

Och så egopunkten... Om ni känner så, vill jag ha Göran Tunströms vackra dikt i min dödsannons
"När mammor dör, då förlorar man ett av vädersträcken.
Då förlorar man vart annat andetag, då förlorar man en glänta.
När mammor dör, växer det sly överallt."
Precis så ska det kännas att mista sin mamma.
Då har man gjort ett tillräckligt bra jobb!

 

Med hopp om att det dröjer...

 

Puss/ Asta