Asta recenserar "Vänligheten" av John Ajvide Lindqvist
Nu blir det en bokrecension i allafall även om jag inte som i fjol recenserar alla böcker jag läser eller lyssnar på.
"Vänligheten" av John Ajvide Lindqvist.
Låt oss börja med att säga att jag gillar inte att läsa fantasy/ skräck. Jag undviker det både som litteratur och film. Men jag har ändå både sett och läst denna författare tidigare i "Låt den rätta komma in" och intrycket var då ungefär det samma som nu och än inte lika starkt med "Låt den rätta..."
Låt oss börja med att säga att jag gillar inte att läsa fantasy/ skräck. Jag undviker det både som litteratur och film. Men jag har ändå både sett och läst denna författare tidigare i "Låt den rätta komma in" och intrycket var då ungefär det samma som nu och än inte lika starkt med "Låt den rätta..."
I "Vänligheten" får vi följa en grupp människor i trettioårsåldern i Norrtälje.
Marco, Johan och Max är barndomsvänner. Maria är Marcos lillasyster, hemkommen efter en framgångsrik modellkarriär.
Anna och Siv är bästa vänner sedan barndomen de med. Siw har en liten dotter. Anna en kriminell bror.
De arbetar som parkskötare, kassabiträde, äldrevårdare, bowlinghallsföreståndare och fondförvaltare. Deras uppväxt blandas med nutid och binds samman.
Några spelar Pokimon go, någon skriver under psynonym på nätet, några har förmågor de inte kan prata om med andra. Alla bär på längtan och ensamhet.
En höstmorgon 2018 står det en klargul container i Norrtäljes hamn.
Ingen vet hur den hamnat där och medan byråkratin mal på kring vems mark den står på och vem som skall öppna och ansvara för innehållet växer spekulationerna hos stadens invänare.
Är det vapen? Radioaktivt avfall? Hundvalpar?
Slutligen öppnas den och efter det förändras något.
Men hur och varför?
Ja, det är i princip detta som "Vänlighetens" 704 sidor handlar om.
Marco, Johan och Max är barndomsvänner. Maria är Marcos lillasyster, hemkommen efter en framgångsrik modellkarriär.
Anna och Siv är bästa vänner sedan barndomen de med. Siw har en liten dotter. Anna en kriminell bror.
De arbetar som parkskötare, kassabiträde, äldrevårdare, bowlinghallsföreståndare och fondförvaltare. Deras uppväxt blandas med nutid och binds samman.
Några spelar Pokimon go, någon skriver under psynonym på nätet, några har förmågor de inte kan prata om med andra. Alla bär på längtan och ensamhet.
En höstmorgon 2018 står det en klargul container i Norrtäljes hamn.
Ingen vet hur den hamnat där och medan byråkratin mal på kring vems mark den står på och vem som skall öppna och ansvara för innehållet växer spekulationerna hos stadens invänare.
Är det vapen? Radioaktivt avfall? Hundvalpar?
Slutligen öppnas den och efter det förändras något.
Men hur och varför?
Ja, det är i princip detta som "Vänlighetens" 704 sidor handlar om.
Och ja. Den innehåller en del övernaturligheter. Fantasy eller skräck om du så vill, eftersom det är en för mej obekant genre kan jag inte riktigt finna orden för att beskriva det.
Men precis som i "Låt den rätta komma in" där det härjade vampyrer är det inte det som spelar lejonparten.
Det viktigaste i John Ajvide Lindqvist författarskap är hans oerhörda och precisa förmåga att beskriva människor, att på ett trovärdigt och mästerligt sätt sätta fingret på allt det där udda, unika, vanliga och särdragna vi alla har. Att göra sina karaktärer trovärdiga och äkta, med fel och brister som får oss att känna med dem, för dem, tycka om dem.
Han har en oerhörd förmåga att på ett lustfullt, intelligent sätt skriva diskbänksrealism så att vi alla kan hitta våra egna bitar i att känna igen oss.
Inte en enda gång under denna långa berättelse tappar han fart och får mej att tröttna.
Tvärtom vill jag aldrig att den ska ta slut.
Eftersom det vardagliga och verkliga och igenkänningsbara är så ruskigt bra skrivet kan jag lixom bortse från den där fantasydelen som inte riktigt är min kopp tee och som i "Vänligheten" till skillnad mot vampyrerna i "Låt den rätta komma in" är betydligt med subtilt och trovärdigt kan jag till och med ta till mej det... även om det inte är favoritingrediensen.
Men precis som i "Låt den rätta komma in" där det härjade vampyrer är det inte det som spelar lejonparten.
Det viktigaste i John Ajvide Lindqvist författarskap är hans oerhörda och precisa förmåga att beskriva människor, att på ett trovärdigt och mästerligt sätt sätta fingret på allt det där udda, unika, vanliga och särdragna vi alla har. Att göra sina karaktärer trovärdiga och äkta, med fel och brister som får oss att känna med dem, för dem, tycka om dem.
Han har en oerhörd förmåga att på ett lustfullt, intelligent sätt skriva diskbänksrealism så att vi alla kan hitta våra egna bitar i att känna igen oss.
Inte en enda gång under denna långa berättelse tappar han fart och får mej att tröttna.
Tvärtom vill jag aldrig att den ska ta slut.
Eftersom det vardagliga och verkliga och igenkänningsbara är så ruskigt bra skrivet kan jag lixom bortse från den där fantasydelen som inte riktigt är min kopp tee och som i "Vänligheten" till skillnad mot vampyrerna i "Låt den rätta komma in" är betydligt med subtilt och trovärdigt kan jag till och med ta till mej det... även om det inte är favoritingrediensen.
"Vänligheten" är en riktigt bra roman. En stark stark 4:a eller möjligen en 5:a.
Inte på "Topp 10 listan någonsin" men absolut en bok som inte skall missas.
Hör ni det!
Jag lyssnade. Den är inläst av författaren själv och han läser in den på ett utomordentligt sätt.
Inte på "Topp 10 listan någonsin" men absolut en bok som inte skall missas.
Hör ni det!
Jag lyssnade. Den är inläst av författaren själv och han läser in den på ett utomordentligt sätt.
Puss/ Asta