Prata om det
Hösten är min harmoniskaste tid. Den tid på året som är mest kravlös och då jag brukar må som allra bäst.
I år har det inte varit så och kanske var även våren och sommaren en lätt sluttande utförsbacke vad det gäller mitt mentala mående.
Det är inte becksvart hela tiden och jag är mestadels hyfsat lättavledd när jag är bland andra men det är ändå en tydlig trend.
Fler och fler dagar som känns tunga, allt färre saker jag gläds över.
Oftare och oftare den där oplacerbara oron.
Och så är det självkänslan. Den har väl aldrig varit tipp topp men nu känner jag inte igen mej själv.
Hur jag ständigt tyst i huvudet talar nedlåtande till mej själv. Berättar att jag ingenting kan, ingenting klarar av, ingenting är. Och det inom i stort sätt alla områden.
Det är inte likt mej. Jag kan ha sådan dagar men inte så här, vecka efter vecka.
Inte likt mej att känna mej grå och ful och gammal. Värdelöst dålig på allt. Lägga vettlöst mycket tid på att tänka att alla andra oxå ser på mej och pratar om mej så.
Det dåliga samvetet. Över att jag ju har det så bra, är så privilegierad.
Borde vara, borde känna.
Hur tråkig, jobbig, olidlig jag är för andra med mitt gnäll å mina problem å min jobbiga osäkerhet.
Alla andra som är så förbannat glada å balanserade å trygga i sej själva
I år har det inte varit så och kanske var även våren och sommaren en lätt sluttande utförsbacke vad det gäller mitt mentala mående.
Det är inte becksvart hela tiden och jag är mestadels hyfsat lättavledd när jag är bland andra men det är ändå en tydlig trend.
Fler och fler dagar som känns tunga, allt färre saker jag gläds över.
Oftare och oftare den där oplacerbara oron.
Och så är det självkänslan. Den har väl aldrig varit tipp topp men nu känner jag inte igen mej själv.
Hur jag ständigt tyst i huvudet talar nedlåtande till mej själv. Berättar att jag ingenting kan, ingenting klarar av, ingenting är. Och det inom i stort sätt alla områden.
Det är inte likt mej. Jag kan ha sådan dagar men inte så här, vecka efter vecka.
Inte likt mej att känna mej grå och ful och gammal. Värdelöst dålig på allt. Lägga vettlöst mycket tid på att tänka att alla andra oxå ser på mej och pratar om mej så.
Det dåliga samvetet. Över att jag ju har det så bra, är så privilegierad.
Borde vara, borde känna.
Hur tråkig, jobbig, olidlig jag är för andra med mitt gnäll å mina problem å min jobbiga osäkerhet.
Alla andra som är så förbannat glada å balanserade å trygga i sej själva
Prata om det, det är ju en sådan där gammal psykologisk sanning.
Vädra. Sätt ord på. Håll inte inne.
Men jag vet inte, jag tycker nog faktiskt att det blir värre att säga det högt, ja till å med att samla tankarna på det.
Så jag försöker att inte prata om det. Försöker låtsas att allt är okej.
Jag försöker att inte ens tänka på det, att låta tankarna vara fast i annat så mycket det är möjligt.
Hålla mej sysselsatt, fokusera på yttre ting.
Se serier, lyssna på böcker, leta efter motiv att fota, hänga upp en tvätt, träna så som i kväll.
Mota bort, tränga undan, trycka ner.
Det går inte alltid. Igår var en fruktansvärd dag när jag var ledsen och ångestfylld hela dagen.
En nedlåtande kommentar av maken fick det att bubbla över, en kommentar jag i mitt normala tillstånd mest skulle fnyst åt.
När jag skulle sova kändes ångesten rent fysisk och inte bara i ledsamhet.
Som om hjärtat pumpade torrt nån gång varannan minut, hoppade över ett slag, en underlig bubbelkänsla. Och sen bröstsmärta, strålande mot armhålan.
Jag tänkte: Tänk om det är en hjärtinfarkt?!
Och sen: Men vore det så jävla farligt? Är det här verkligen så jävla kul tycker du?
Det här... livet.
Vädra. Sätt ord på. Håll inte inne.
Men jag vet inte, jag tycker nog faktiskt att det blir värre att säga det högt, ja till å med att samla tankarna på det.
Så jag försöker att inte prata om det. Försöker låtsas att allt är okej.
Jag försöker att inte ens tänka på det, att låta tankarna vara fast i annat så mycket det är möjligt.
Hålla mej sysselsatt, fokusera på yttre ting.
Se serier, lyssna på böcker, leta efter motiv att fota, hänga upp en tvätt, träna så som i kväll.
Mota bort, tränga undan, trycka ner.
Det går inte alltid. Igår var en fruktansvärd dag när jag var ledsen och ångestfylld hela dagen.
En nedlåtande kommentar av maken fick det att bubbla över, en kommentar jag i mitt normala tillstånd mest skulle fnyst åt.
När jag skulle sova kändes ångesten rent fysisk och inte bara i ledsamhet.
Som om hjärtat pumpade torrt nån gång varannan minut, hoppade över ett slag, en underlig bubbelkänsla. Och sen bröstsmärta, strålande mot armhålan.
Jag tänkte: Tänk om det är en hjärtinfarkt?!
Och sen: Men vore det så jävla farligt? Är det här verkligen så jävla kul tycker du?
Det här... livet.
Jag hör ju själv. Det låter som en depression. Jag tror själv att det är klimakteriet.
Men jag har gett mej själv november ut att försöka "lösa det här själv."
Försöka tänka positivt, kämpa på, hoppas att det vänder och kanske inte... prata om det.
Men jag har gett mej själv november ut att försöka "lösa det här själv."
Försöka tänka positivt, kämpa på, hoppas att det vänder och kanske inte... prata om det.
Puss/ Asta