astapastasson.blogg.se

 

Flickors främsta uppgift här i livet är att vara söta.
Jag önskar att jag kunde säga att det var så förr men det räcker med att gå in i random klädbutik för att se att det fortfarande gäller. Ljusa pastelliga färger med tryck av söta små djur, rara citat eller prinsessor.
Volanger. Tajtare och mer figurnära kläder. Klänningar. Vippiga små kjolar. Tyll. Bikinis och "visa magen toppar" för småtöser.
Så söööööt hon är! Vilken liten docka! Åh, som en prinsessa!
Nej, det är inte bara jag som tycker så här. Jag sitter inte å killgissar. Det finns forskning och studier på att flickor uppmuntras och beröms för sitt utseendes skull medans gossar beröms för att de är tuffa, kapabla, sportiga och modiga.

 

Hela livet och redan från början.
Och det blir inte bättre. Unga tjejer och kvinnor bedöms efter samma måttstock.
För vår knullbarhet skull.
Vi ska vara slanka, gärna vältränade, har vi kurvor ska de sitta "på rätt ställen."
En mångmiljardindustri bygger på att vi känner att vi inte duger. Att vi skall vilja rätta till, försköna, framhäva och dölja.
Vi ska vara unga... så klart. Signalera fertilitet!

 

Ett helt liv av träning. Ett helt liv av att vallas in i fållan.
Och så en dag är man inte ung längre.
Oundvikligt drabbas man av tidens tand. Rent estetiskt så kommer den grå utväxten, pigmentfläckar, rynkor, hud som förlorar spänst.
Ögonlock som hänger. Dubbelhaka. Skarpa linjer. Ådriga händer. Skrynkliga knän.
Tyngdlagen som gjort sitt både här å där.
En dag går man där på trottoaren och inte en jävel vänder sej om efter en för man är inte längre kvinna utan bara tant.
Tant!
Jag är där nu. Osynlig för motsatta könet. Inte att räkna med.
Där går en tant.
Det gäller nog, när jag tänker efter, inte bara det manliga könet. Det gäller de yngre över lag, även kvinnor ser så på äldre kvinnor fast på andra premisser.
För i den trånga fållan av att duga, räcka till, vara söt nog uppstår en konkurrens.
De flesta kvinnor läser blixtsnabbt av en annan kvinna.
Yngre/ äldre, snyggare/ fulare, självsäkrare/ osäkrare.
Som om platserna var begränsade.
Men nu är vi inte längre något hot.

Trots att jag har gjort den feministiska analysen tämligen noggrant, jobbat med min fåfänga och försökt lyfta andra kvaliteter och trots att jag är gift och egentligen inte intresserad och upptill det har en rätt skeptisk syn på män i allmänhet så skaver det ibland.
Känns ledsamt rent av.
Det är inte så jäkla konstigt!
I min D-uppsats då jag läste till barnmorska skrev jag om Kvinnors upplevelse av klimakteriet.
Där framkom... bland annat... att samtliga intervjuade kvinnor upplevde detta.
Osynliggörandet.
De upplevde det på olika sätt och det kunde finnas en ambivalens i det hela precis som det gör för mej. Att det var på gott och på ont.
Det är härligt att lämnas i fred. Att inte få påtvingad uppmärksamhet. Kladd. Tafs. Att vara ett objekt.
Samtidigt fanns upplevelsen av att vara vilse när den här viktigaste rollen, inlärd från spädbarnstiden... att vara söt/ behaglig/ snygg/ knulllbar... inte längre var där.
Att det... på gott och ont... är över.
I Sverige har vi dessutom en inställning till åldrande och äldre ( i synnerhet kvinnor) som någonting dåligt.
Det finns andra kulturer där det innebär en form av respekt,
Där erfarenhet värderas högre och där ickefertil inte är lika med ointressant.
Där äldre har en given plats och funktion.
I de kulturerna upplever kvinnor (spännande nog) mindre besvär av klimakteriet, så väl fysiska som psykiska symtom.

 

Det är kort sagt jävligt ambivalent. Men deppigt. Jag får erkänna att det är deppigt.
I ett inlägg framöver ska jag lägga fram det härliga och frigörande i att bli äldre.
I att det... också... kan rocka att vara tant.

 

 

Puss/ Asta