astapastasson.blogg.se

 

Mitt lilla hjärta har ont någonstans.
Det jag faktiskt VET är att hon gnällt/ skrikit till nån eller några gånger per dag vid rörelse.
Det jag tolkar in är att hon rör sej mindre, är lite mer låg och trött å istället för att vakta när någon går i dörren kommer springande till mej.
Jag har känt och klämt på henne utan att finna något men jag tror att det kanske är något med nacken. De flesta gånger hon gnällt är i samband med att hon böjt på huvudet eller vridit på det.

 

Sammantaget är det rätt diffusa symtom, svårt att gå till veterinären med och få något klokt och säkert svar. Tvivlar på att de röntgar henne på så lite.
Hon äter, dricker, bajsar och vill gå ut precis som vanligt.
Jag försöker att hantera skräcken genom att resonera positivt med mej själv.
Så som att allt som gör ont inte är livsfarligt. Vi människor kan ju ha smärtor som går över av sej själv och som inte är farliga.
Idag plockade jag fram Gottfrids gamla värktabletter, antiinflammatoriska, vår motsvarighet till Diclofenac/ Voltaren. Tänker att jag ger henne en kur på 7-10 dagar så får vi se om det är något som går över. Annars måste jag ju tyvärr ta henne till veterinär.
Och simsalabim. Visst fan märks det att hon haft smärtor och att det hjälper (tillfälligt?)
Det där diffusa är borta. Möjligen lite trött men mycket gladare och rörligare.
Snälla, snälla ni... håll tummarna för oss!
Jag orkar verkligen inte att något är fel med henne nu.

 

Min hund...
Ja egentligen är det onödigt att jag skriver det för jag tror att lejonparten av mänskligheten ändå inte kan förstå.
Min hund är det viktigaste i livet för mej bortsett mina barn. Tanken på att hon skulle vara svårt sjuk eller att jag skulle mista henne är värre än om det gällde en mänsklig vän eller min man.
Hon är den som står mej absolut närmast. Min närmsta vän, den jag älskar mest.
Ångesten jag hade med Gottfrid som ju var sjuk så gott som hela sitt sista år har ännu inte lagt sej, jag sörjer honom ännu och jag har ännu inte återhämtat mej från hur det var att gå med all den där oron så länge.
Bara att plocka fram de där medicinerna igen gav ångestpåslag.
Jag börjar fundera på om det är värt det?
All den där kärleken man investerar. All oro när de inte mår bra. Den oerhörda sorgen att mista dem.
Jag trodde det skulle bli annorlunda med Bente-Nora eftersom jag hämtade henne som ettåring.
Att jag inte skulle knyta an lika hårt till en hund som jag inte haft från valp, burit och duttt med.
Men jag vet inte, det känns som om det är värre än någonsin med Bente.
Jag är en sådan hönsmamma med henne och bär hjärtat utanpå.
Bente-Nora kommer avgöra hur det går med min kärleksaffär med rasen.
Får jag behålla henne rimlig tid... 8 år eller nåt sånt, ja då blir det nog ännu en efter henne.
Mister jag henne ung (jag tyckte Gottfrid på 6 år var ung även om Dogue de Bordeauxfolk menar att det är normal tid) då kommer jag nog inte våga igen. Då får jag nog motvilligt och med sorg byta ras.

 

Men nu hoppas vi. På en inflammation i ett muskelfäste, en nackspärr eller nåt annat helt ofarligt.
Vi hoppas att Bente-Nora får sin kur med medicin, att hon blir frisk och att vi lever lyckliga i alla våra dagar.
Jag är fan beredd att sälja min själ för det.

 

Puss/ Asta