astapastasson.blogg.se

 

Hej hej

 

Nu var det länge sedan jag var här. Måste erkänna att den här bloggportalen och jag ännu inte riktigt har fallt i armarna på varandra och att jag fortfarande saknar mitt gamla hem.
Kanske är det här vi ser ett långsamt farväl av något som varit viktigt för mej och haft en betydande del av mitt liv de senaste 15 åren?
Svårt att abrupt sluta med något som varit väsentligt så länge så det segas lixom ut på skiten...
Vi får se.
Det är ju inte någon anstormning av människor som kommenterar här heller vilket kanske var främsta skälet till att jag valde den här portalen. Mmmm. Vi får se. Se om detta är sista dödsryckningen.

Tänkte uppdatera om läget bara. Eventuellt blir det inlägg om sådant jag tänker på snart.
USA valet, covidvaccin och annat men idag blir det ett kort "hej och hallå" efter ett par veckor (eller mer?) frånvaro.

 

Jag har ju... som en del av er vet... mått sämre psykiskt sedan i somras. Ett bristande självförtroende inom nästan alla områden i livet, ett tilltagande självförakt och en allmän känsla av att livet var piss och jag själv oduglig... lite för ofta och påträngande för att det ska kunna anses som normalt. Uppmärksamma läsare vet oxå att jag satte en deadline till sista november med om jag skulle ta tag i det rent medicinskt.
Det vill säga, börja med mina antidepressiva igen.
Nu är det förvisso inte sista november än men jag har känt mej betydligt mer stabil mentalt sista tre veckorna ungefär. Inte så att jag skulle vilja gå nåt Världsmästerskap i psykisk stabilitet men ändå... ljusare.
Jobbet har varit roligare, oron mindre, livet allmänt enklare att leva.
Hade en tuffare dag när det var Fars dag och hyllningar till "världens bästa pappa" välde in på sociala medier. Det är alltid en jobbig dag. Att ha men ändå inte ha. Att han lever men ändå inte finns.
Och idag, från eftermiddagen och framåt, har ångesten legat på lur.
Dels för att jag beställd en akuttid till imorgon av min värkande tand (jag har en extrem tandläkarskräck... och de är så gott som alltid oförskämda kring munhygien) men framförallt skrek Bente-Nora till vid två tillfällen vid helt olika rörelser. Det triggar en enorm oro efter mina år med Gottfrid när hans ryggsmärtor ständigt kom tillbaka.
Den här tjejen har jag tänkt behålla frisk länge och jag hoppas och ber till Gudarna om att smärtorna bara var tillfälliga. Hon äter, kissar och går obehindrat (men det gjorde Gottfrid med.)
Kan livet bara få vara lite lugnt och snällt en stund?
Tandläkaren kan jag överleva men inte att nåt felas mitt hjärta.

 

Precis sett klart på serien Björnstad på HBO. Den fick godkänt men inte mkt mer.
Boken är nåt av det bästa jag läst och eftersom serien inte ens kommer i närheten av att göra den rättvis rekommenderar jag främst boken om ni inte läst. Har ni det så kan ni se serien.
Ser just nu en jäkla massa serier för att vara mej men vill framförallt rekommendera det danska mästerverket "Vargen kommer" på svtplay. Missa inte den!
Sen har jag klippt mej i veckan, det var ca 11 måndar sedan sist så det var välbehövligt och jag är väldigt nöjd, har fått många komplimanger att det är fint. Maken märkte det inte, det är ungefär så noga han ser på mej.
Idag har jag klippt naglarna som var skämskuddevarning långa i Coronatider.
Nu är de korta, välskötta och snyggt tegelstensröda inför lediga dagar innan jobb i helgen.
Så lite kan göra under för välbefinnandet.

 

Ja det var lite om nu. Hoppas allt är bra med er?

 

Puss/ Asta