0

Är det värt det?

 
Bilden kan innehålla: utomhus
 
Hundar... att ha hund... är det enskilt viktigaste jag gör för mej i mitt liv.
Visst jag är mamma, mormor och farmor, och det är så klart mina viktigaste roller i livet men att ha hund... det gör jag bara för mej. För min livskvalitet och min vardagslycka.
Att vara hundmamma, mastiffmamma, är en identitet.
Hunden är min frästa källa till trygghet, kärlek, humor och fysisk närhet.
 
Jag har stått alla mina Dogue de Bordeauxer nära.
Jag VET hur det är att normalt älska ett husdjur, jag har haft hund förut och jag har en katt som är tjugo år, men att vara Doguemamma är nåt annat.
Min största lycka. Min djupaste sorg.
Jag förlorade Märta det år hon skulle fyllt åtta år och tack å lov för den gudasända Gottfrid för hade jag inte haft honom hade jag fysiskt gåẗt sönder. Jag rasade... trots det... in i en depression och kunde inte arbeta på 4 månader.
När jag förlorade Gottfrid som skulle bli sex år kände jag en akut lust att avsluta mitt liv.
Jag kunde inte härbärgera sorgen och hopplösheten.
Jag hämtade hem Bente-Nora som en chansning. Det var det eller psykakuten.
Hon blev min läkning.
 
Jag tror få förstår.
Jag har varit med om andra svåra saker i mitt liv. Jag tror mer än de flesta. Eller jag vet att det är så.
Jag har upplevt sorg i andra former.  Snackar vi död har jag förlorat min mormor som var som min mamma, min bror, nära vänner men ingenting kommer i närheten av förlusten av mina hundar.
Ingenting har så rubbat mej ur fattning.
Mina doguear har varit mina bästa vänner. Mina stora kärlekar. Mina bundsförvanter.
 
Som jag skrivit förut har Bente ont.
Hon har skrikit till vid vissa rörelser. Inte alltid, inte ens en gång på 1000.
Men då och då reagerar hon när hon böjer nacken.
Hon är nu inne på sin andra kur Norcarp men skrek idag till igen.
Och ja, jag vet... jag tar ut fans alla mostrar på en å samma gång men hur skulle jag inte kunna?
Rädslan klöser och river i mej, fortplantar sej och förökar sej.
River ner mej, äter upp mej.
 
Och för första gången någonsin känner jag att det kanske inte är värt det?
Att trots den dogueälskare jag är, trots att de är halva mitt liv, så kostar det på för mycket?
Jag har försökt att tänka andra raser, friskare raser än min, men jag vet inte om jag vågar det heller.
Just nu kan jag inte reda i om kärleken eller sorgen är störst eller i hur många gånger jag klarar att gå sönder.
 
En sån kväll.
 
Puss/ Asta